Post terapi

Med tårar i ögonen har jag idag gått igenom smärtan jag upplevde under sveket som föregick skilsmässan. Redogjorde för hur jag upplevde att nånting inte stämde, hur känslan förstärktes och så småningom bekräftades. Hur de veckor som följde inrymde många smärtsamma avslöjanden som omkullkastade all min tillit. Hur jag stannade i känslan i dagar veckor månader innan jag tillslut gick sönder och föll. Bröt upp och ihop.

Gick igenom den ångest jag bar med mig varje minut. Hur jag inte kunde vare sig stanna eller fly.

Det ligger väldigt ytligt i mig. Och när jag redogör för det öppnas såret lite, men kanske jag kan lufta och tvätta det lite och kanske det läker lite mer denna gång.

Jag har svåra tillitsproblem som jag kämpar med och lider av varje dag. Men jag vill inte förlora i kampen mot dem utan lyssna och lära mig.

Känna tillit till mig själv.
Respektera mina känslor.
Är första stegen.

Mobilbloggeri

Bästa sättet att posta till bloggen från iphone? Vad säger ni som vet?

Frukost idag!

Avspark!

Livet har vaknat igen! Så nu kör vi lite bloggande!

Jag lever och mår bra, men de senaste månaderna har varit lite uppochner. Har en relation som är rejält utmanande emellanåt. Tvingas möta mina sämsta sidor oftare än jag gjort förut, och har nu hittat sätt att jobba med dem.

Vi har dragits till varandra, för att vi matchar varandra så bra - på gott och ont. Vi klickar i varandra som pusselbitar. Både i det bra och i det dåliga. Och nu har vi hittat en bra terapeut som förklarar för oss vad det är som händer och hur vi kan tänka och agera utifrån det.

Vi går till samma. Men inte tillsammans. Fast igår gjorde vi just det. Som parterapi. Hon är bra! Hon kan just det vi stöter på i vår relation. Och hon har ett bra förhållningssätt. Och hon är knivskarp. Jag respekterar henne och litar på henne. Jag kan ha lite svårt i terapi annars att känna fullt förtroende. Men jag gör det med henne.


Ps. Jag älskar honom - minO (ja alltså, Han jag föll som en fura för)

NU är det NU!

Svimmar. Snurrar. Vimmelkantig.
Drabbas av livet. Tumlar omkring. Omkull. Snubblar. Flyr. Landar.
Hittar fäste. Håller.
Nu är det upp till bevis. Livet! Hör du mig? Jag talar till dig! Vad vill du med mig? Vad är det jag ska göra? Jag behöver världsalltets visdom. Råd. Kärlek. Ömhet. Klokskap. Min intuition. Min känsla för rätt och fel. Min känsla för det subtila. Jag behöver dig!

Vad är meningen med allt?

En uppdatering

Jag träffar honom fortfarande. Vi har en vardag tillsammans.
Han bor hos mig varannan vecka på heltid. Varannan vecka på deltid.
Dottern älskar honom. Ritar hjärtan, skriver hans namn, ger presenter, frågar om, saknar. Sonen trivs och gillar, men med sitt sätt att vara. Klart, de har säkert många funderingar om livet, och vad det ska bli av det här. Men så länge de har en trygghet i tillvaron hoppas jag de flyter med och upplever i stället för räds och vill fly.


Jag älskar honom. Han är fantastisk. Och ibland helt omöjlig.
Ibland ger han mig så svåra känslor att hantera. Som triggar dåliga sidor, dåliga minnen, i mig.
Men vi har så mycket bra. Och jag tror jag behöver hans bök. Hans stökande med mig.

Jag har aldrig träffat någon som är så lyhörd. Så kärleksfull. Så respektfull. Samtidigt rolig. Sexuellt utmanande. Och integritetsfull. Som har så god självinsikt. Mitt i all sin rädsla. Sina nojjor. Sina mekanismer.

Framför allt finns där en vilja och ett engagemang. Han vill. Han vill mig. Oss.

Just nu är det såhära. Dagens status liksom.
P&K

(Ps Exet och hon är tillsammans igen. De kör en nystart.)

Ett varv

Idag. Exakt ett år sen vår timeout var över och vi bestämde att det är så det ska vara. Slut. Skilsmässa. Punkt.

Exakt just idag. Nyss. Ringde Södertörns Tingsrätt för att ställa en fråga om vår fullföljdsansökan, och kunde på samma gång då bekräfta att skilsmässan nu är klar.


Denna vecka fick jag också veta att Exet har lämnat henne.

Själv fortsätter jag resan med Honom.
 

Det mörka och svåra

Det jag knappt vågar beröra.

Igår halkade han av banan lite grann. Han försöker nog att inte göra så stor grej av det. Men det går ju inte att dölja helt. När han hamnar där så sover han bara. Drar sig undan och vill bara bort från världen.

Det gör så ont att höra honom säga hur mycket han vill fly undan från allt i livet. Att han egentligen aldrig känner sig lycklig. Att det är hans utgångspunkt i livet; att vara olycklig, deprimerad.

Samtidigt som han säger att han älskar mig. Saknar mig. Vill vara med mig. Att det är en lyx att få vara nära mig. Att jag är som en skänk från ovan. Och när vi ses är han alltid glad, rolig, kramig, skrattig, mysig.

Hur ska jag förhålla mig till detta känslomässigt?

Vetskapen om hans status får mig att fundera på om hans känslor för mig är riktiga. Och hur känns det i mig att han inte är lycklig när han är tillsammans med mig? Frågor som jag har svårt att möta. För jag vet inte om jag riktigt klarar av svaren på dem.

Är han bara "tacksam" att få vara med mig? Att jag "står ut" med honom? Tycker han inte att han förtjänar bättre? Säger han det han säger för att få mig att stanna kvar, för att han tror att det förväntas av honom?

Jag vet att jag inte kan göra honom lycklig. Det är inte heller en roll jag önskar. Han måste fixa det själv. Men det vore trevligt om jag kände att han ville vara med mig för att det är just mig han vill vara med. Och att jag inte är en medicin för honom.

Gift är gift...

Om tio dagar ska vi verifiera skilsmässan. Sen är jag inte längre gift. Det känns lite märkligt.

Men mest märkligt att vi fortfarande ÄR det. Fast vi båda har gått vidare. Och borde vi ha ett samtal i samband med att vi bekräftar skilsmässan; ställa oss frågan "är vi nu säkra och överens om det här"?

För övrigt känns det konstigt att resten av livet tvingas leva med titeln "skild". Såvida jag inte gifter om mig.

Den som en gång gift sig kan aldrig bli ogift igen, dvs gift är gift och kommer aldrig igen. Civilståndet kan bara ändras vid omgifte, inte ens änka eller änkling kan bli aktuellt för den en gång stämplade skilde personen.

http://www.newsmill.se/node/9161%23comment-66142

SMS

Häromdagen:

Jag: "Vet du? Kärlek."
Han: "Jag vet, [ME]. Jag vet."

Landa. Känn.

Tänk om jag ändå verkligen kunde tro på det han säger. Tänk om jag kunde känna att det var sant. I magen. Vila i att det stämmer. Är som det ska vara.

Ängslan ligger i mig. Inte i att han inte visar kärlek.
Osäkerheten är min.

Saker han skriver:
"Men du. Jag är så varm i hjärtat om dig. Tjatar jag tycker du?"

Jag:
"Nej du får säga det så mycket du orkar!"

Han:
"Vet du? Jag märker ibland att du känner dig osäker. Det är helt ok. Du är så grym. Rolig, snygg, smart, varm, modig. Ibland märker jag att du känner att jag tycker det. Då är du som bäst, när du är o-osäker."

"Närvarande, sårbar, naken. Mage mot mage."

Blir varm i hela mig. Älskar. Vill.
Bestämmer mig för att det är sant. Hoppas att känslan ska landa i mig. Och stanna där. I magen.

Mest kär i idag. Helt spontant.

- att han stod i köket och log när han hörde mig skratta åt nåt trams på AFV på tv, och sa att han gillar när jag skrattar. 
- att han tog initiativ till att föreslå aktivitet till vår utflykt nästa helg. 
- att han är så fin med barnen. 
- hans mjuka hud.

Varannan vecka

Det är den andra veckan. Den där Du inte är här.
Det går inte en timme utan att jag tänker på dig.
Längtar. Saknar.

Önskar att du skulle klampa in, även om det skulle kännas lite märkligt till en början.
Bli en del av oss.

Äta mat med oss. Göra läxor. Läsa bok. Se på tv. Göra utflykt. Ha roligt. Ha tråkigt.
Stanna kvar.
Det är inte utan vidare att bara göra. Men jag hoppas den dagen kommer. Jag vill.

Så tomt

Vad fort man vänjer sig vid närheten. Och när vi nu är ifrån varandra några dagar så fattas han här. Ja, barnen och jag har jättemysigt, men det är ett annat utrymme som blivit tomt.