Med tårar i ögonen har jag idag gått igenom smärtan jag upplevde under sveket som föregick skilsmässan. Redogjorde för hur jag upplevde att nånting inte stämde, hur känslan förstärktes och så småningom bekräftades. Hur de veckor som följde inrymde många smärtsamma avslöjanden som omkullkastade all min tillit. Hur jag stannade i känslan i dagar veckor månader innan jag tillslut gick sönder och föll. Bröt upp och ihop.
Gick igenom den ångest jag bar med mig varje minut. Hur jag inte kunde vare sig stanna eller fly.
Det ligger väldigt ytligt i mig. Och när jag redogör för det öppnas såret lite, men kanske jag kan lufta och tvätta det lite och kanske det läker lite mer denna gång.
Jag har svåra tillitsproblem som jag kämpar med och lider av varje dag. Men jag vill inte förlora i kampen mot dem utan lyssna och lära mig.
Känna tillit till mig själv.
Respektera mina känslor.
Är första stegen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar