Så rädd att det här bara fladdrar förbi.
Att jag bara ska få snudda vid det. Känna hur det kan vara. Inte få landa i det helt och fullt.
Det som är bra skrämmer mig. När det bara känns varmt och skönt och mjukt och kärleksfullt. Det kan ju ryckas ifrån mig. När jag inget har kan det bara bli bättre. Nu är jag så rädd att förlora. Att göra dumt, vara fel, halka av, falla igenom, tappa, förloras.
Fast förlorad är jag redan.
30 sep. 2010
Smulor av aj
Hans ex älskar honom. Och hon hatar mig lite. Med glimten i ögat.
Och han vill inte göra henne illa, t ex genom att gulla med mig på sin facebooksida. Öppet och så.
Det fattar jag.
Men det svider lite. Lite lite bara.
Och han vill inte göra henne illa, t ex genom att gulla med mig på sin facebooksida. Öppet och så.
Det fattar jag.
Men det svider lite. Lite lite bara.
Symboliskt?
Den gamla och den nya möttes igår.
I en dörr. I en flytt.
Den gamla har fått sina nycklar tillbaks.
Jag och den nya fick bära ut mina sista kvarvarande rester ur det äktenskapliga hemmet.
Tillsammans.
Det kändes okej.
Nej, det kändes bra.
I en dörr. I en flytt.
Den gamla har fått sina nycklar tillbaks.
Jag och den nya fick bära ut mina sista kvarvarande rester ur det äktenskapliga hemmet.
Tillsammans.
Det kändes okej.
Nej, det kändes bra.
Bra med tråkigt
Han hade tråkigt häromdagen messade han mig. När han var hos sig och jag hos mig.
Tråkigt är ett bra tecken. Han vet.
Då sjöng han och spelade gitarr för mig över telefon i en halvtimme. Jag bara log.
Tråkigt är ett bra tecken. Han vet.
Då sjöng han och spelade gitarr för mig över telefon i en halvtimme. Jag bara log.
Sockerdricka
Jag är kär i honom.
I natt, i skydd av mörkret fick han höra att.
Jag tror. Nej jag vet.
Att det jag hittills sett av dig. Känt. Tycker mig kunna ana.
Älskar jag.
Under täcket kokar jag. Varje natt. Som ett värmeverk säger han. Han skulle kunna lägga sig i vardagsrummet och ändå värmas av mig. Fjärrvärme säger han. Kärlek säger jag.
Idag bubblar det i min mage. I mina ben. I min skalle. Jag vill hem nu nu nu nu nu. För när jag kommer hem väntar han där. Han är som sockerdricka i mig.
I natt, i skydd av mörkret fick han höra att.
Jag tror. Nej jag vet.
Att det jag hittills sett av dig. Känt. Tycker mig kunna ana.
Älskar jag.
Under täcket kokar jag. Varje natt. Som ett värmeverk säger han. Han skulle kunna lägga sig i vardagsrummet och ändå värmas av mig. Fjärrvärme säger han. Kärlek säger jag.
Idag bubblar det i min mage. I mina ben. I min skalle. Jag vill hem nu nu nu nu nu. För när jag kommer hem väntar han där. Han är som sockerdricka i mig.
29 sep. 2010
28 sep. 2010
Låt floden komma
Jag vårdar nånting som känns så ömt och skört att jag knappt vågar säga nånting om det. För att inte riskera att skada det.
Jag vårdar en process som för mig och någon jag har kär i en riktning som jag inte kan säga någonting om.
Jag får ord till mig som jag inte vågar tro på. Som jag vill tro på, som jag blir berörd av, som värmer. Jag ser en rädd människa vara modig och närma sig. Mina egna försvar blir synliga, och jag vill se dem rämna. Jag vill hellre vara sårbar och mjuk.
Försöker ta emot med öppna armar. Och vara mig själv.
Men jag blygs. Jag blygs orden och känslorna.
Jag blygs mig själv.
Jag försöker känna var jag är och bara vara i stunden. Försöker känna efter hur stunden känns, njuta av den. Känna dess temperatur. Känna värmen och närheten. Skratten. Det som delas. Det som byts. Försöker känna tillit till det som är. Utan att vara rädd för morgondagen. Utan att vilja ha garantier, utan att avkräva löften eller bekräftelse. Försöker hitta var jag själv är i denna process. Se vad som är min process, mina behov och önskningar. Möta dem.
Han känns så naturlig i mitt liv, och han kliver in och bara är. En trivsam vardag, nycklar i handen, godnatt älskling, saknar dig, en varm kropp i sängen, en kyss på perrongen. Jag vill berätta om honom, jag vill visa honom min värld, ta med honom in. Han passar där. Och jag vill se hans värld. Jag vill lära mig honom, förstå hur han funkar, hur vi kan vara tillsammans. Jag vill känna hans doft på min kudde, se spår av honom i min lägenhet, höra hur han sjunger för mig. Förstå att han tänker på mig.
Jag vill tro på hans stora ord. Jag vill se i hans ögon att han menar det. Jag vill säga till honom att jag också. Men inte som en replik. Utan när det kommer ur stunden. När vi är nära. Delar samma luft, och ser varann i ögonen.
Jag vill springa rakt in i dina andetag
...
Låt floden komma
15 sep. 2010
The mess I'm in
När jag jagar efter någon som flyr behöver jag inte skydda mig, inte reflektera så mycket över hur han kan tycka om mig, för det gör han ju per default inte.
Om han stannar upp och går mot mig blir jag rädd för nu kan han se mig, se att jag är trist, ful, tjock, ointressant och värdo att vara med, och så blir jag varse att jag skyddar mig, för om jag tar emot med öppna armar kan jag ju bara bli sårad. När han ser mig, och går.
Shit va mongo jag är. Låt mig slippa det! Jag måste gå emot detta!
Om han stannar upp och går mot mig blir jag rädd för nu kan han se mig, se att jag är trist, ful, tjock, ointressant och värdo att vara med, och så blir jag varse att jag skyddar mig, för om jag tar emot med öppna armar kan jag ju bara bli sårad. När han ser mig, och går.
Shit va mongo jag är. Låt mig slippa det! Jag måste gå emot detta!
13 sep. 2010
Konstig
Igår, på telefon, sa han att jag var konstig. Att han inte får ihop det riktigt. Inte lik någon han träffat tidigare.
Han hade svårt att sätta ord på det. Lite hård och mjuk på samma gång. Lugn och samtidigt livfull/passionerad.
Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt, tyckte jag.
Inte jag heller svarade han.
Jag tänker att jag nog vill vara mångfacetterad. Att det måste vara bra. Jag vill gärna kunna vara både tramsig och intelligent, hård och mjuk, osäker och framåt, försiktig och jättepassionerad på samma gång.
Och gillar att han är både väldigt tillgiven och har enorm integritet, rolig och jätteskarp, lättsam och krånglig, empatisk och självcentrerad ;-), livrädd och jättemodig, försiktig och hårdhänt.
Gud så trist med nån som är helt endimensionell...
Han hade svårt att sätta ord på det. Lite hård och mjuk på samma gång. Lugn och samtidigt livfull/passionerad.
Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt, tyckte jag.
Inte jag heller svarade han.
Jag tänker att jag nog vill vara mångfacetterad. Att det måste vara bra. Jag vill gärna kunna vara både tramsig och intelligent, hård och mjuk, osäker och framåt, försiktig och jättepassionerad på samma gång.
Och gillar att han är både väldigt tillgiven och har enorm integritet, rolig och jätteskarp, lättsam och krånglig, empatisk och självcentrerad ;-), livrädd och jättemodig, försiktig och hårdhänt.
Gud så trist med nån som är helt endimensionell...
Träffa barnen
I helgen var vi på Tom Tits. Jag, mina barn, JU, hennes yngsta och så Han. Han följde inte med i egenskap av "min" nånting. Och vi var bara vänskapliga med varandra hela dagen.
Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.
Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!
Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.
Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.
Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!
Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.
12 sep. 2010
Skaldjur.
Den här helgen har jag känt mig rejält förminskad.
Av en närstående.
Jag får höra saker som får mig att känna mig som fjorton, omyndig, oduglig, oförmögen, elak, manipulerad och upprörd.
Armslängd tänker jag. Det provocerar.
Bitterhet. Martyrskap. Skuldbeläggande. Förminskande.
Dräneras på energi. Hukar. Får en känsla av skuld i kroppen.
Blir deprimerad och stänger av. Bygger skydd runt mig. Ser bort. Fräser. Hugger.
Klart jag är part i detta också. Och säger och gör riktigt dumma saker. Men jag är just nu bara i behov av att få häva ur mig.
Jag förstår också hur det här påverkar mig i min relation till andra. Till män framför allt.
Jag tar såklart med mig beteenden härifrån. Icke önskvärda. Som jag ser mig använda, mot min vilja.
Som jag kommer behöva jobba med konstant. Men en smula medveten om dem i alla fall.
Jag behöver känna mig hel. Stark. Egen. Fri. Kapabel. Trygg. Lita på att jag är bra.
Jag vill inte bygga ett skal för att skydda mig. Jag vill att det räcker med en ryggrad.
10 sep. 2010
Knyta åter
Torsdagslugn även denna vecka.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?
Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.
Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.
Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.
Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.
Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?
Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.
Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.
Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.
Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.
Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.
9 sep. 2010
Ber om ursäkt
Men ibland är det helt enkelt nån annan som säger det bättre. Så behöver man bara länka:
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100908_big.gif
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100909_big.gif
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100908_big.gif
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100909_big.gif
Inte vara stackars...
Ååå! Hittade dagens mest kloka och träffande ord på en tänkvärd blogg jag nyligen kommit i kontakt med...
http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/
"If you are sad, avoid people who worry about you and pity you. Their concern is contagious and will only pull you down. Deeper."
"...turn to people who respect you as much as they care about you. The ones who won’t try to fix you. The ones who offer a genuine smile and a firm hug, expecting nothing in return."
http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)