Daytime TV sucks...

Har släpat mig till soffan, ätit lite frukost. Jaha... sen då?
Tv-utbudet på dagtid är ju inte det roligaste.

Nån som vill chatta?? :-D

Sjuk

Vafan...

Operation granskning

Kikar på mina inte helt nyrakade ben, som är bleka, torra och med diverse blåmärken. Man är ju inte till sin fördel precis...

Det här måste man ju göra nåt åt. Såhär vill man ju inte visa upp sig...

Om man nu skulle göra det vill säga.


Får trösta mig med att jag har skitsnygga... eehm... handleder?

Stökigt

Ibland går det inte att få fatt i sitt inlägg. Behoven att skriva finns. Men hjärnan sorterar fortfarande, och det är kanske bäst att vänta tills dammet lagt sig och man ser var alla delar hamnade.

Jaha...

Vad ska man skriva en dag som denna???

Sliding doors

Ibland kan jag fundera över vad som hade hänt om jag hade "tvingat" mitt ex att stanna kvar och försöka en vända till. Hur hade verkligheten sett ut om vi/jag gjort ett annat val på vägen?

Vid ett tillfälle i höstas/vintras sa jag att jag egentligen borde kunna kräva av honom efter elva år att han inte bara skulle släppa och gå, för att han var tveksam eller sugen på nåt annat... Att jag borde kunnat övertyga honom att vi skulle kämpa tillsammans. Vi pratade om det. Han höll med mig. Att ja, det borde jag definitivt kunna "kräva".

Men det gjorde jag ju såklart inte.

För även om vi kanske skulle kunnat fortsätta ha en relation efter det så hade det nog varit förenat med mycket smärta. För hur kul hade det varit att stanna kvar i en relation med någon som stannar pga krav och inte av vilja, eller av kärlek? Som längtar efter, tänker på, funderar över nån annan. Jag skulle aldrig kunna släppa tanken på det. Det skulle alltid finnas där. Och hur skulle det gå med tilliten? Skulle jag nånsin kunnat slappna av och förvissa mig om att han inte satt uppe på nätterna och skickade längtansfulla mail till henne, "åkte på konferenser" med henne, eller om plinget han fick i telefonen var från henne?

Jag hade inte kunnat vara den som "tvingade" in honom i en relation han egentligen vill ur. I hopp om att han längre fram kanske skulle inse att han gjort rätt val i att stanna. Vi hade kanske kunnat kämpa på med en polerad yta mot omgivningen, med vår vardag, med semestrar, aktiviteter osv, men vi skulle nog hamna i en destruktiv loop, med misstänksamhet, bitterhet och sorg i hjärtat. Och undrat om det var såhär det verkligen var menat att vi skulle leva.

Jag vet inte... men jag tror inte det hade varit bra för oss om vi valt den vägen. Inte på det viset. Inte i den situationen, där och då. För, kanske jag ändå är en romantiker i vissa avseenden, men jag vill nog ändå bygga en relation på kärleken.

Och jag har skrivit det förut, att för mig är kärlek en färskvara.
Jag vill bli älskad, och vald, idag.

Som ett brev på posten...

...så hörde exmaken av sig (slump?) och ville fika/luncha.

Tog upp alla praktiska grejer om barnen, pratade födelsedag, semester, överlämning, barnens utveckling, funderingar osv. Precis innan vi skulle bryta upp tog jag upp ämnet "papprena". Och vi har båda skrivit ut och fyllt i dem visade det sig. Så tajmade även efter månader isär... lite sorgligt faktiskt. Mötet avslutades med en varm kram, en glad men samtidigt ledsen blick, en liten klump i halsen, men en rätt okej känsla. Känslan kommer av det lite vemodiga i avslutet, och i känslan av att vi har rätt så trevligt när vi ses och pratar numera (oftast), och av att vi är så synkade. Until the bitter end... Men pappren fylls alltså i och skickas in i dagarna. Och vi ska ha ett avslutande samtal hos familjerådgivaren. Som vi sagt tidigare.

Ett lapptäcke

Ååå så trött jag var igår. Jobb i 120, springa hem tidigt, hämta barn, snabbmat på stan, aikidoträning, hem med trötta barn, somna i badet, natta, kura på soffan i tankar och funderingar över var man är och vad som händer. Några stillsamma chattar med vänner och grannar. Cougar Town. Te. Choklad. Sova.

- - -

Igår fick jag ett långt, långt mail med förklaringar och ursäkter från "Mr Right Now". När han inser att jag klivit ur på allvar inser han att han inte alltid behandlat mig snyggt. Och att han skriver såhär hör inte till vanligheterna. Ett axplock:

"Jag tänkte ta på mig en skuld."
"Där kan jag bara be om förlåtelse. Det är utom all respekt för dig!"
"Du är en glad och bra person. Det ska inte hända att folk beter sig på dåligt sätt mot dig."
"Jag kan bara ber om ursäkt för den senaste händelsen och säga att det var oförskämt av mig."
"Jag vill inte bränna broar, men jag tycks ha gjort det lite smått ändå."

Det känns väldigt omvänt att få denna typ av mail numera. Mail som jag för några månader sen hade drabbats väldigt starkt av känslomässigt. Men som just nu mest får mig att känna mig lite skyldig till att jag bara klippte. Fast så många gånger som jag haft ont i magen över honom så känns det ändå skönt att få höra att han känner nåt kring det. Ett slags erkännande... För vad det nu är värt såhär i efterhand. Känner mig dock verkligen - för första gången - förvissad om att jag faktiskt är färdig med känslorna för honom.

- - -

Sen är det exmaken som tycks hålla sig borta av nån anledning. Vet inte vad för jobbiga saker han grubblar över. Men att vara tyst mot mig och försvinna när det är nåt svårt han egentligen vill ta upp är lite hans stil, så jag kan väl vänta mig en surdeg endera dagen.

Det blir så jobbigt när det inte går att få nån kontinuitet med barnen. Att överlämningarna förblir tysta (vi lämnar via dagis/skola) och okommenterade. Att man inte får höra nånting om vad barnen är i för tankar, processer, vilka saker som fattas, vad som vill göras, vad som planeras... Hur sjutton ska vi få det här att funka om han går under jorden? Och varför ska det vara på mitt ansvar att få ordning på den här delen av vår relation också?

Jag blir bitter. Cynisk. Och tvär. Min tolerans är inte så hög när det gäller honom, längre.
Inte roliga sidor. Dränerar mig på energi.
 
- - -

När och hur ska man ta upp det där pappret med exet när man liksom aldrig ses eller hörs?

- - -

Funderar kring sommaren. Semestern. Som kommer bli nästa stora annorlunda grej. Att inte ha nån att bara vara med. Har ingen aning om hur jag ska göra med barnen och egentid, vilka veckor eller var. Jo, en resa inplanerad - och det ska bli kul! ME & JU och elva(?) andra, vuxna och barn i ett hus i Skåne.


- - -

Barnfri i två kvällar nu. Tämligen oplanerade. Och möjligen öppen för förslag.

- - -

Känner mig lite som det här inlägget... Som ett lapptäcke.

Tisdagstrött

Nä, nu vart det tungt. Mätt. Trött. För mycket i mailen. För lite roligheter. För lite kaffe. Lite "vafan...." på några områden. En flängig kväll framför mig.

Pick me up! * needy *

Män, sex, marknadsföring, spontanshopping - what else is there?

Jag började dagen med att läsa ett inlägg som slog an en nerv... känner såväl igen mig... (ang. män)

Ena dagen känns det som om jag inte vill ta i någon knappt med tång, och nästa dag längtar jag efter MINST en och gärna flera. Den ena dagen är jag kall och dissar allt och alla, den andra dagen kan någon få mig aldeles varm inombords.
...
Det känns som jag följer samma mönster vad gäller män och attraktion som jag gjorde när jag var 15. Jag känner mig fortfarande lika emotionellt omogen som då, och framförallt lika socialt handikappad som då.

I mitt fall kanske för att jag faktiskt var typ 16 sist jag var singel. I alla fall längre än ett par månader. Jag pendlar mellan att bygga murar och skydda mig från att komma nära, och att helt vidöppet släppa in i mitt innersta. Och har jag en man framför mig, och det väl kommer till kritan så känner jag mig inte alls så kaxig som jag gärna vill framstå som, "All in" och allt. Det är bara marknadsföring...

Jag suger gärna åt mig bekräftelse från olika håll, skojar, pratar, raljerar om sex, men jag hoppar inte gärna i säng med första bästa snygga. Jag vet att jag inte gör det, för jag har faktiskt haft chansen. Och det är så skönt att veta att man KAN säga nej, och att man faktiskt har möjligheten att säga nej. Att man inte måste bara för att slippa kliet under huden. Att den man har sex med inte bara är "enda chansen" utan faktiskt någon man VILL ha sex med.

Men jag försöker ta mig ur mina gamla invanda mönster. Försöker se bortom mina föreställningar. Bortom mina egna begränsningar, fördomar och förväntningar. För om jag bara skulle leta efter vad jag tror är rätt för mig, nån som på alla sätt faller inom ramarna - hur skulle jag då kunna bli överraskad??

Det är ungefär lika spännande som när man handlar på nätet. Man kommer sällan hem med den där helt otippade men fantastiska grejen man annars snubblade över i mittgången. Den där som man varje gång man tittar på den blir lite extra glad över att man hittat...

Replik

Ja, en helt vanlig dag på jobbet... (nä, inte just idag men som ett genomsnittligt exempel).

Måndagsstatus

Har tvättstugan, ett utlånat barn, ett datorspelande barn, mat i magen, sol i ögonen, små vita hårstrån i soffan, träningsvärk, kaffesug, chokladsug, damm på golvet/skärmen/tvn/möblerna, skitiga fönster, disk att ta hand om, en obokad kväll, ledsna blommor, en deklaration att skicka in, nya balkongmöbler, en tom bokhylla, en exmake som beter sig märkligt, en blankett för påskrift, inget vettigt att skriva om.

Och en rätt okej känsla i magen.

DV_163.pdf

Nä men vad väntar jag på...?

I morgon skriver jag ut pappren. Hur länge ska han vänta? De enda anledningar jag kan tänka mig är felriktad omtanke, tankspriddhet/för mycket att göra eller konflikträdsla. Men vafaan... Dags att ta tag i och avsluta det som ska avslutas kanske?

Kollade in min gamla blogg och ser att jag skrev den 11 januari:

Dokumenthanteraren
Väntar fortfarande på att han ska komma med skilsmässopappren. Eller ta upp ämnet. Jag känner att det är hans sak att göra det. Det är hans vilja. Han får göra sig omaket att konfrontera sin en gång älskade och utvalda andra hälft med det smärtsamma i det definitiva. Jag tänker inte hjälpa honom en gång till. Jag har hjälpt till med allt, varit medgörlig, rest på mig, gått min väg, inte tjatat och gnällt, packat och fixat med allt praktiskt. Enough. Det kommer göra ont. Kanske inte lika ont som när han sa att han ville lämna mig, men ont - på ett annat sätt.

På dagen tre månader sen idag. Det kanske räcker nu. Det är ju inte så att vi kommer ändra oss precis.

Enough already.

Med beröm godkänt

Bra dag - och helg! Och än är den inte slut...
Vaknade med ett leende, pigg, i princip frisk och utan baksmälla!

På med joggingskorna och ut i solen. Rask promenad in till stan med en polare. Shoppade det som stod på listan över måsten: skor till barnen (på ren chansning), födelsedagspresenter till stora som fyller 10 i veckan. Sen blev det såklart en fika med en summering av helgens aktiviteter. Promenad hela vägen hem igen. Stekande hett på balkongen, så kaffe, och sen även ett glas vin i solen. Klockan tre fick jag i mitt lätt maniska huvud idén att åka till IKEA och köpa balkongmöbler. Sagt och gjort, en timme senare står jag här och skruvar.

Nu har jag två stolar och ett bord till balkongen, och passade på att köpa en hylla till vardagsrummet också. Allt är nu även monterat och klart.

Den här helgen har fyllt mig med positiv energi, och det tackar man ju inte nej till!
Har varit social, roat mig på olika sätt, träffat trevliga människor, vilat en smula, fått en del praktiskt uträttat, blivit glatt överraskad och fått lite motion!

Summa cum laude!
;-)

Jag gillar överraskningar

1. to be caught off guard; to be caught unprepared by something quite unexpected

Jag blev helt tagen på sängen när någon påpekade frasens bokstavliga mening. Jag hade aldrig ens tänkt på det!

I was completely caught off guard when someone pointed out the literal meaning of this phrase. I had never even thought about it!

Källa: Wikitionary