En annan som är där...

http://tyskungen.se/?p=7537

Ord som dessa vill man höra!
Önskar er all lycka! Kramar

Han bakar. Alltså finns han.

Låt floden komma

Jag vårdar nånting som känns så ömt och skört att jag knappt vågar säga nånting om det. För att inte riskera att skada det.

Jag vårdar en process som för mig och någon jag har kär i en riktning som jag inte kan säga någonting om.

Jag får ord till mig som jag inte vågar tro på. Som jag vill tro på, som jag blir berörd av, som värmer. Jag ser en rädd människa vara modig och närma sig. Mina egna försvar blir synliga, och jag vill se dem rämna. Jag vill hellre vara sårbar och mjuk.

Försöker ta emot med öppna armar. Och vara mig själv.
Men jag blygs. Jag blygs orden och känslorna.
Jag blygs mig själv.

Jag försöker känna var jag är och bara vara i stunden. Försöker känna efter hur stunden känns, njuta av den. Känna dess temperatur. Känna värmen och närheten. Skratten. Det som delas. Det som byts. Försöker känna tillit till det som är. Utan att vara rädd för morgondagen. Utan att vilja ha garantier, utan att avkräva löften eller bekräftelse. Försöker hitta var jag själv är i denna process. Se vad som är min process, mina behov och önskningar. Möta dem.

Han känns så naturlig i mitt liv, och han kliver in och bara är. En trivsam vardag, nycklar i handen, godnatt älskling, saknar dig, en varm kropp i sängen, en kyss på perrongen. Jag vill berätta om honom, jag vill visa honom min värld, ta med honom in. Han passar där. Och jag vill se hans värld. Jag vill lära mig honom, förstå hur han funkar, hur vi kan vara tillsammans. Jag vill känna hans doft på min kudde, se spår av honom i min lägenhet, höra hur han sjunger för mig. Förstå att han tänker på mig.

Jag vill tro på hans stora ord. Jag vill se i hans ögon att han menar det. Jag vill säga till honom att jag också. Men inte som en replik. Utan när det kommer ur stunden. När vi är nära. Delar samma luft, och ser varann i ögonen.

Jag vill springa rakt in i dina andetag

...

Låt floden komma

The mess I'm in

När jag jagar efter någon som flyr behöver jag inte skydda mig, inte reflektera så mycket över hur han kan tycka om mig, för det gör han ju per default inte.

Om han stannar upp och går mot mig blir jag rädd för nu kan han se mig, se att jag är trist, ful, tjock, ointressant och värdo att vara med, och så blir jag varse att jag skyddar mig, för om jag tar emot med öppna armar kan jag ju bara bli sårad. När han ser mig, och går.

Shit va mongo jag är. Låt mig slippa det! Jag måste gå emot detta!

Konstig

Igår, på telefon, sa han att jag var konstig. Att han inte får ihop det riktigt. Inte lik någon han träffat tidigare.

Han hade svårt att sätta ord på det. Lite hård och mjuk på samma gång. Lugn och samtidigt livfull/passionerad.

Jag vet inte om jag ska tolka det som positivt eller negativt, tyckte jag.

Inte jag heller svarade han.

Jag tänker att jag nog vill vara mångfacetterad. Att det måste vara bra. Jag vill gärna kunna vara både tramsig och intelligent, hård och mjuk, osäker och framåt, försiktig och jättepassionerad på samma gång.

Och gillar att han är både väldigt tillgiven och har enorm integritet, rolig och jätteskarp, lättsam och krånglig, empatisk och självcentrerad ;-), livrädd och jättemodig, försiktig och hårdhänt.

Gud så trist med nån som är helt endimensionell...

Träffa barnen

I helgen var vi på Tom Tits. Jag, mina barn, JU, hennes yngsta och så Han. Han följde inte med i egenskap av "min" nånting. Och vi var bara vänskapliga med varandra hela dagen.

Men det var stort för mig. Kanske för honom också?
Jag har inte låtit någon jag träffar möta mina barn (avsiktligt i alla fall). Än. Ja, det här är ju första gången som jag kommit så långt med någon efter exet.

Var såklart nervös inför det.
Men inte länge. Han var så fin med barnen att jag blev alldeles varm i hjärtat. Och de gillade honom direkt. Minsta ropade efter honom, hämtade honom, tog honom i handen och gick iväg. Stora lite mer återhållsam, men tyckte helt klart om honom. Han är lite mer funderande. Lilla är så direkt, och social, och gillar hon nån så visar hon det omedelbart. Och Han föll för henne totalt!

Jag tänker inte att ett sånt här möte skulle INNEBÄRA nånting. Nåt mer än det är. Jag känner däremot att det kan vara bra att inte göra så himla stor grej av att man träffar folk. Att människor man gillar, och har olika slags relationer till, får möta ens barn kan väl inte vara fel? Blir det seriöst och man finner sig vilja umgås mer frekvent tillsammans med barnen kanske en viss varsamhet kan vara på sin plats. För att undvika återkommande uppslitande separationer.

Skaldjur.

Den här helgen har jag känt mig rejält förminskad.
Av en närstående.

Jag får höra saker som får mig att känna mig som fjorton, omyndig, oduglig, oförmögen, elak, manipulerad och upprörd.

Armslängd tänker jag. Det provocerar.
Bitterhet. Martyrskap. Skuldbeläggande. Förminskande.

Dräneras på energi. Hukar. Får en känsla av skuld i kroppen.
Blir deprimerad och stänger av. Bygger skydd runt mig. Ser bort. Fräser. Hugger.

Klart jag är part i detta också. Och säger och gör riktigt dumma saker. Men jag är just nu bara i behov av att få häva ur mig.

Jag förstår också hur det här påverkar mig i min relation till andra. Till män framför allt.
Jag tar såklart med mig beteenden härifrån. Icke önskvärda. Som jag ser mig använda, mot min vilja.
Som jag kommer behöva jobba med konstant. Men en smula medveten om dem i alla fall.

Jag behöver känna mig hel. Stark. Egen. Fri. Kapabel. Trygg. Lita på att jag är bra.

Jag vill inte bygga ett skal för att skydda mig. Jag vill att det räcker med en ryggrad.

Knyta åter

Torsdagslugn även denna vecka.
Börjar verkligen se mina cykler med allt större tydlighet. Veckan har kantats av glädje och upprymdhet, osäkerhet, oro, förvirring, inre dramatik, läkande samtal och därefter lugn och tillförsikt. Till livet. Till processen. Till mig. Oss?

Ser fram emot en barnhelg, som kanske även kommer innehålla några nya inslag. Mer om det efter helgen.

Inledde fredagen med en helt spontan frukostfika med exet. Inte för att vi behövde prata om nåt särskilt, utan bara för att det kändes trevligt.

Är glad att jag numera kan träffa honom utan att det känns konstigt och obekvämt. Jag skulle nästan kunna säga att det känns som att vi borde kunna få det bästa ur vår relation även såhär. Det som är så bra är att vi delar så mycket, har samma värderingar, intressen, musiksmak, har så lätt att prata och skratta tillsammans. Det känns väldigt avslappnat. Jag vill gärna dela med mig mer av det som händer i mitt liv med honom. Vilket känns som det främsta tabut i vår relation. Men som jag inte kan låta bli att åsidosätta.

Jag vet inte hur exet tycker det känns när jag pratar om nåt jag har gjort med Honom, eller nåt vi pratat om. Han har fått veta lite om hur vi träffades, med återhållen nyfikenhet. Eller, jag tror det. Kanske han bara frågade artigt när det kom på tal liksom. Jag vill liksom bubbla om det som jag har i huvudet rent generellt, och där finns ju han. Bland annat. Och att inte nämna det känns lite stympat. Kanske inte borde, men jag provar mig fram. Känner mig för.

Ett steg i taget.
För övrigt närmar sig årsdagen.
Andra varvet.

Ber om ursäkt

Men ibland är det helt enkelt nån annan som säger det bättre. Så behöver man bara länka:

http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100908_big.gif
http://www.pastan.nu/sharedmedia/pastan/blog/45/15/57/105/20100907/roc_20100909_big.gif

Inte vara stackars...

Ååå! Hittade dagens mest kloka och träffande ord på en tänkvärd blogg jag nyligen kommit i kontakt med...

"If you are sad, avoid people who worry about you and pity you. Their concern is contagious and will only pull you down. Deeper."

"...turn to people who respect you as much as they care about you. The ones who won’t try to fix you. The ones who offer a genuine smile and a firm hug, expecting nothing in return."

http://flowervalley.wordpress.com/2010/05/27/are-you-sad/

Företanke

Träffade en nära vän igår som försökte tala vett och sans med mig.

Du fattar väl att inget kommer förändras? Att det du sett i honom från början är det du kommer få leva med - om ni fortsätter hänga. I stort sett. Alla tror och tänker att just jag, just vi, den här relationen är speciell, men det är väldigt få relationer som förändras avsevärt från dess ingångsläge.

Är du beredd att ha det så som du har det nu?

Jag fattar det. Jag vet.
Och fasen, jag är nog rent av beredd att ha det såhär ett tag.

Alltså vad menar jag med "såhär"?
Vad är okej och vad är inte okej?

Det är okej att han är olik mina tidigare män i sitt sätt att se på relationer.
Det är okej att han är lynnig och vacklar lite.
Det är okej att han drar sig undan och inte orkar ses emellanåt. Om jag förstår varför.
Det är okej att vi inte har en definierad relation. Att vi inte har ett rakt spår.

Men... trots allt finns det saker jag vill ska förändras, om det ska funka på lite sikt.
Jag vill att han ska kunna vara såpass avslappnad med mig att det känns okej att ses lite oftare till vardags.

Att han försöker ta hänsyn till mina issues som jag försöker ta hänsyn till hans.
Att se hur jag blir i min osäkerhet och försöka möta mig på halva vägen.

Det är fantastiskt att få hänga med honom.
Han får mig att skratta och må bra. Jag gillar hans sätt att tänka. Att vi kan prata om så mycket tillsammans, även knepiga grejer. Jag gillar att han kan vara rak och ärlig med mig. Jag gillar hur han är rent fysiskt med mig. Jag gillar att han bryr sig om och tänker på mig. Spontant hämtar en filt när han ser att jag fryser. Fyller på mitt glas. Frågar om saker ur min vardag / liv. Han ögon. Blick. Doft. Hud.

Det är dock inte okej om han stänger ute mig såpass att jag inte förstår vad som händer.
Det är inte okej om jag mår dåligt gång efter annan pga honom.
Det är inte okej om vi aldrig kan ses på ett avslappnat sätt, i nån form av vardag, tillsammans - på sikt.

Men jag vill det här. Det är mycket i det här som är PRECIS vad jag behöver. Dynamiken. Känslorna. Det levande. Det växlande. Det sköra. Det bräckliga. Det oförutsägbara. Nerven.

Men... jag måste sätta mina gränser. Jag måste veta vad som i längden får mig att må bra. Jag måste identifiera vad jag behöver i en relation också. Och kommunicera det.


Och en sak till. Det är ju inte så att jag skriver på ett kontrakt idag som gör det omöjligt för mig att senare välja annorlunda. Varje dag är ett nytt val. Välja varje dag, ju.

Dumt. Jag vet.

Jag har börjat identifiera mig så med att bli sviken i kärlek att jag kliver in i den rollen utan att jag ens har tilldelats den.

Okej...

Jag vet fasen ingenting just nu.

Checkar ut.

Göra tvärtom. Min läxa.

Det hände lite saker som fick mig ur balans. Som fick mig att fundera. Tveka. Oroa mig. Undra. Som fick mig att ligga i flera timmar och vrida mig i sängen. Med kli i hela kroppen. Tankar som gick i cirklar och jag kom inte till ro. 

I det här läget hade det varit skönt att kunna vila i en bra känsla. Vila i att jag inte ska oroa mig över nåt jag inte vet nåt om. Att vara så stark i mig själv att jag inte drar igång alla Tänk om, och Vad menar han, och  Vad vill han markera, och Vad betyder det här. Utan jag skulle vilja känna i magen att allt är bra. Allt är som det ska vara. Allt blir som det ska vara. Ingen måste förändras i det här.

I det här läget riskerar jag att förstöra.

Nu måste jag försöka vara och göra tvärtom. MIN läxa. Vi har båda relationsproblem. Jag VET det.

Jag riskerar att visa mig ledsen, sårad, skapa fnurror på vår kommunikation.

Just nu känns det som att jag behöver bekräftelse. Eller att bara fly.

Vill kunna må bra även utan att det ska vara så.
Vill kunna känna att jag kan vila. Inte oroa mig. Inte fly. Inte tänka ”borden”. Inte bygga strategier för överlevnad. För ”hantering”. Utan bara stanna kvar i nuet och vara här. Det är ju det enda jag kan göra.

Egentligen.

Jag stökar. Jag stormar. Jag jagar upp mig. Jag letar frustrerat efter en plats att landa. Jag landar. Jag lugnar mig. 

Jag känner värme för honom. Jag tror inte att han vill göra mig illa till mods. Jag tror inte han anar att han gjort det. Men jag tror att han vill markera för mig att jag ska hålla tillbaka. Vilket han gör ibland. Jag tycker det känns skönare med rak kommunikation. Men jag försöker se att det är såhär det ser ut. 

Och jag väljer att lyssna, lära, vara, och ta mig igenom. 

Jag flyr inte. Just nu.

Sårad?

Jag vet inte.
Ledsen i alla fall.