Fjärilar

Jag träffade ju skåningen häromdagen.
Efter en hel dags grubbel om hur jag skulle göra med allt, efter alla vändor med den nye, bestämde jag mig trots allt för att träffa honom förutsättningslöst. Men med intentionen att följa min magkänsla om den nye. Dvs att inte göra nånting med skåningen som skulle kännas jobbigt för honom (den nye).

Vi träffades, och jag klargjorde för skåningen att jag kände starkt för en annan man. Och att jag inte tänkte hamna i säng med honom. Att det var rörigt och oklart med den andre, att det säkert inte skulle bli nåt, men att jag inte ville slarva bort det. Han blev ledsen, men var förstående. Han ville att jag skulle ge honom en chans. Han ville ta på mig, krama mig, att jag skulle finnas kvar för honom. Han tog hål på alla mina rationella argument jag haft emot honom. Ett efter ett. Han sa att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag skulle försöka med den andre, men att han kommer finnas där för mig när vi kan ses igen om tre veckor. Om jag vill.

Han är trygg, stark och fantastiskt fin. Han får mig alltid att må bra. Han är den ende man jag träffat (i modern tid) som inte gjort mig ledsen, eller sårat mig. Det är inget krångel emellan oss. Men han är fortfarande inte intresserad av att växla upp. Och det pirret i magen jag känt med den nye har jag inte känt med skåningen.

Han säger att han finns kvar för mig. Men han vet att han blivit bortvald nu.
Även om jag hade velat ångra allt jag sagt så är det redan gjort.
Och jag vet ju fortfarande att han inte är mannen i mitt liv. 

Fjärilar. Som sagt.
Allt och ingenting.