På torsdag börjar jag jobba igen. Det tar emot. Men det är säkert bra att återgå till vardagen.
På torsdag skulle jag egentligen haft semester. Och åkt på kärleksweekend med min älskade. Min födelsedagspresent. Den finaste jag fått. Resan var betald och klar för tre månader sen, och nu har han försökt boka av och få pengarna tillbaks, oklart om det lyckats. Jag hade gärna nyttjat biljetterna ändå. De är ju betalda. Tillsammans, ensam eller med nån annan. Det var ju min present. Hade tyckt han kunnat fråga. Men han hade redan kontaktat resebyrån när vi berörde ämnet första gången efter separationen.
På fredag har det för övrigt gått 28 dagar. Utan honom.
Kommer det sluta göra ont hela tiden då?
Jag tycker fortfarande att han ska skärpa sig och komma tillbaks. Men det verkar inte görbart. Varken det ena eller andra.
Jag försöker gå vidare.
2 kommentarer:
Men du.
Det har välan inte gått 28 dagar utan. Det har väl knappt gått någon?
För mig skulle det ha varit 28 dagar i dag. Men pga "olycksfall i arbetet" blev det ett mess för nån vecka sen samt ett på resan, så det sket sig. Alltså står jag på typ 7 dagar utan nu. Eller 28 dagar med två dagar med.
Visst det är en hård definition på "utan", men jag tror att det är meningen att vara just.. utan...?
Kramar från Ju.
Olika definitioner. Det handlade om att bryta vanor. Jag räknade nätter utan honom i min säng. Dagar utan att vara tillsammans.
Skicka en kommentar