Även om man inte stod varann så nära.
Även om man i sig inte berörs så starkt av det kyrkliga sammanhanget.
Så är en begravning alltid en begravning.
Människor man känner är ledsna. Gråter. Visar sorg.
Ett liv sammanfattas i tankar och ord. Destilleras till ett tiotal meningar. Årtionden sveper förbi i en bisats, och alla de enskilda dagarna som utgjort en människas liv summeras till att rymmas i en sju-åtta andetag. De ord som beskriver hur man fötts, vuxit upp, hittat rätt, levt lycklig. Alla sorger, svårigheter, snedsteg, misslyckanden och tårar finns bara med mellan raderna. Men likväl där.
Och när orden ekar i kyrkorummet, genljuder de även i våra huvuden. Ger reflektioner av våra egna liv.
Hur kommer mitt liv att summeras till att rymmas på ett ark papper? Vilka delar kommer lyftas fram, och vilka hoppas över?
Sist jag var på en begravning var det min pappas. Och dessförinnan min farmors, och min morfars. Och en man som varit som min far, som gick bort alldeles för ung. Så mycket annan sorg bubblar upp som en betingad reflex.
En människa har dött. En släkting, inte avlägsen, men inte närmast. Och man träffar alla de syskon, kusiner, kusinbarn och sysslingar man inte kände till. Och ser de gemensamma släktdragen. Och känner hur vi hör ihop. Och får nya pusselbitar ur sin historia. Och knyter kontakt. Bestämmer att ses. Lite oftare än vart 30:e år... Förhoppningsvis i annat sammanhang.
1 kommentar:
Jag beklagar. Även om det nu var ett tag sedan.
Ville bara säga att jag gillar ditt sätt att skriva.
Och nu fortsätter jag att läsa vidare här! Dig önskar jag en trevlig kväll!
Skicka en kommentar