Hur gör man slut med någon när man egentligen vill vara tillsammans?
För att man hamnar i destruktiva banor. Triggar varandras dåliga sidor. Inte bygger tillit och förtroende.
När de flesta dagarna är underbara, man ser ett liv tillsammans, en framtid. Man planerar, köper bil, bokar resa, tänker sommar, bostad, barn.
När barnen älskar och funkar med.
När skratten fyller.
När kärleken är stark. När huden närheten doften känslorna intellektet utmaningarna betraktelserna samhörigheten... allt klickar i och bara funkar.
Men då orden viljan och handlingen inte spelar ihop.
När det svarta skapar smärta rädsla otillräcklighet osäkerhet ängslan ångest ilska och frustration. När murar och skam skapar avstånd. När ord blir hårda och skär.
När han faller flyr struntar i drar sig undan eller vädjar om uppmärksamhet går jag in i hans verklighet och väljer bort min. Jag tar på mig hans ångest. I stället för att välja mig själv satsar jag min energi på att läka honom. Tar ansvar för hans mående. Fast jag inte kan.
Jag ser att vi kan ha allt det vi vill ha. Vi behöver förändring för att nå dit. Han vill också. Men han tror inte på sig själv. Han rör sig inte ditåt. Han lägger inte en tillräcklig del av sin friska energi på att göra det han kan under de bra dagarna för att förebygga bort de dåliga. Han har alla verktyg. Men han gör inte det arbete som han måste ta ansvar för.
Jag klarar inte av att vara den jag bli i de här situationerna. Jag bryter ner mig själv. Jag anpassar mig och blir medberoende i hans problematik. Han agerar oförutsägbart och oberäknerligt. Jag vill inte vara rädd, känna mig bortvald, nedprioriterad, oattraktiv, kontrollerande och misstänksam. Jag vill vara trygg i våra känslor, kunna lita och inte känna misstro. Jag vill inte lägga all min energi och all fokus på honom. Jag vill inte varje dag gå omkring och undra över hans dagsform. Jag vill ta ansvar för min.
Samtidigt... Jag vill ju göra det här, jag vill ju att vi tar oss över hindren. Men jag ser inte att han gör det han behöver göra. Jag vill inte bara vara stöd i hans process. Jag vill vara tillsammans med en vuxen och ansvartagande man, som respekterar och värdesätter mig och oss.
Så vi kan lyfta varandra.
5 kommentarer:
Oj vad jag känner igen!
Vill!, ont! , tar inte ansvar!,
ord som är så bekanta.
Men som kan bli:
Växa! fri! sinnesro!
Jag vandrar samma väg, ingen lätt uppgift.
Hejar på dig, massor.
Kram livia
Tack!
Min fråga är: vandrar du tillsammans med eller gick du vidare själv?
Har läst mer på din blogg nu, men skulle ändå gärna vilja höra hur du valde som du gjorde, och om det känns rätt?
Ta ansvar för någons annans mående är alltid oerhört destruktivt för ens egna mående. Säger jag vis av erfarenhet. Jag gick tills slut, men bara efter jag brytit ner varje uns av självkänsla då jag steppade för hans mående, hans bättring.. han i allmänhet hela tiden. I så pass hög grad att jag glömde mig.
KRAM på dig. Jag hoppas att ni hittar tillbaks till varandra, till kärlek. Men bara varsam med dig själv
Det är tråkigt att jag ska behöva inse att du slutligen skriver igen - på grund av en sån här jobbig sak. Ta hand om dig, ME.
Skicka en kommentar