Tomt och ensamt

Igår kom saknaden.
Jag har undrat hur lång tid det skulle ta innan jag kände i magen hur jag saknade barnen. Det kom igår. Jag har varit utan dem i två veckor nu, men har under den perioden träffat dem ett par ggr, och de har sovit över en natt hos mig. Nu hann jag inte träffa dem innan de skulle resa till exets hemort och träffa farmor och farfar en vecka, utan det blir först nästa måndag. Och då kändes det som en väldigt väldigt lång tid kvar.

Saknaden accentueras av att även alla andra viktiga människor i min omgivning är på annat håll. JU och jag har knappt pratat med varandra på en vecka, och nu är hon borta ytterligare en. Skåningen är lååångt borta. HAN åker bort en vecka nu, och vad som händer där vet jag ju inte ens. (Men jag tänker på honom konstant.) Granne/vän 1, 2, 3 och 4 med sina respektive/barn är ute och reser. Exet och barnen är på annan ort. Kollegorna är också borta. Fler vänner finns, och vi träffas såklart. Men det känns som att hela den stora och viktiga familjen är borta.

Jag fyller min tid på annat sätt. Men det känns lite tomt och lite ovant.

Luststyrd och ångestdriven.
Vart kommer det att ta mig egentligen?

En summerad helg

En riktig usel nu-måste-jag-bara-resa-mig-och-gå-hem-direkt-dejt.
En helt-utan-förutsättningar-överraskande-trevlig-dejt.
En tjejfest.
En utmaning.
Ett erbjudande om att träffa den gifte mannen och hans bisexuella fru.
En bakfylla.
En långpromenad.
En ny blogg!?
En kompisfika.
En fantastisk natt med Honom. Sista kapitlet var inte skrivet.
En lång sovmorgon.
En frukost vid två.
En skogspromenad.
Man med gitarr har sjungit för mig mitt i natten. Två olika. Två tillfällen.
Ett långt snack om dejter och sex med väninnan.
En fotbollsöl.
Ett skitbra samtal med exet.
Lite av mitt gamla liv som kom tillbaka, i en vänskap.
Många fina sms från vänner och kärlekar.
En saknad JU.
Ett bråk med mamma. Ett sams med mamma.
Två saknade barn.

Men detta fick jag inget svar på...

Moi (till exet):
jag vill verkligen ses och prata lite nån dag.
känns som att vi bytt högst 15 ord om oss och allt som hände sen jag flyttade ut.

nänä

Förbannad!

Och så fick jag precis veta att jag inte får träffa min läkare igen. Med uppföljningen från sjukskrivning och besked om remisser till KBT, frågan om jag skulle ta pillren osv. Nä försäkringen täckte visst inte de besök jag varit på, men det var ingen som sa. Det var ju försäkringsbolaget som bokade in mig hos henne. Alltså jobbets sjukförsäkring. Nä, jag släpps nu bara. Helt utan att nån tar ansvar. Ingen koll. Jag FICK inte träffa henne igen alltså. Hur fan...??

Detta jävla maskineri! Nu när jag känner att jag behöver hjälp, och söker för den, så hamnar man i kläm. Och jag har redan varit på vårdcentralen, utan att få så mkt hjälp där. Några tips?? Ska man behöva vänta tills man står på broräcket?? 

Ont.

Oavsett allt så gör det ont när jag får följande i chatten från exet:

X: btw, vi var med [henne] och [hennes dotter] på tekniska museet igår, och de var här och käkade middag efteråt
Moi: ok
var det nåt särskilt som hände?
X: nä
Moi: har de undrat?
X: bara hängde
X: [Minsta] och [hennes dotter] lekte

Det är ju nu det händer liksom. Att hon kliver in. Och rädslan för att bli "ersatt" blir på riktigt. Nya familjen. Den som funkar bättre (?) Och det blir nåt annat. Barnen kommer att reagera. På nåt sätt. Oavsett vilket blir det tufft.

Men hans mamma ringde mig för första gången på länge igår för att prata bara. Det kändes... bra. 

H.

Hjärtesorg.

Det var liksom HAN! Tveklöst. Hade berett en plats för honom direkt.

- Men han var ju inte den du trodde... Det han sa, ville, gjorde var inte sant eller inte tillräckligt.

Nä, fast jag kan inte bortse från vad han öppnade och tog fram i mig. Och det gick så fort. Det fanns inga hinder, bara raka spåret, rätt in i hjärtat.

Hur ska jag kunna skydda mig från detta?

Hur ska jag kunna vara lite lagom intresserad?

Hur ska jag kunna slippa full fart rakt i väggen?

En del av mig hoppas så enormt att sista kapitlet inte är skrivet än. Men jag borde inte. Inte alls.

Mörkt, kallt och tyst här.

Åååå fyyyy sjutton.
Den här semestern har varit underbar. Även om en del luftslott har förhöjt effekten.
Märkligt att vara tillbaka på jobbet.

Effekten av att sitta här och titta tillbaka på de senaste veckorna, och framåt mot resten av året får mig att vilja gråta.


Det starkaste intrycket jag har just nu är - jag saknar Honom. Det som var. Det var sant då det var. Det var sjukt starkt. Helt sådär allomfattande. Och nu bara inget.

Och Skåningen - jag saknar honom också.

Fjärilar

Jag träffade ju skåningen häromdagen.
Efter en hel dags grubbel om hur jag skulle göra med allt, efter alla vändor med den nye, bestämde jag mig trots allt för att träffa honom förutsättningslöst. Men med intentionen att följa min magkänsla om den nye. Dvs att inte göra nånting med skåningen som skulle kännas jobbigt för honom (den nye).

Vi träffades, och jag klargjorde för skåningen att jag kände starkt för en annan man. Och att jag inte tänkte hamna i säng med honom. Att det var rörigt och oklart med den andre, att det säkert inte skulle bli nåt, men att jag inte ville slarva bort det. Han blev ledsen, men var förstående. Han ville att jag skulle ge honom en chans. Han ville ta på mig, krama mig, att jag skulle finnas kvar för honom. Han tog hål på alla mina rationella argument jag haft emot honom. Ett efter ett. Han sa att han vill att jag ska vara lycklig, och att jag skulle försöka med den andre, men att han kommer finnas där för mig när vi kan ses igen om tre veckor. Om jag vill.

Han är trygg, stark och fantastiskt fin. Han får mig alltid att må bra. Han är den ende man jag träffat (i modern tid) som inte gjort mig ledsen, eller sårat mig. Det är inget krångel emellan oss. Men han är fortfarande inte intresserad av att växla upp. Och det pirret i magen jag känt med den nye har jag inte känt med skåningen.

Han säger att han finns kvar för mig. Men han vet att han blivit bortvald nu.
Även om jag hade velat ångra allt jag sagt så är det redan gjort.
Och jag vet ju fortfarande att han inte är mannen i mitt liv. 

Fjärilar. Som sagt.
Allt och ingenting.

Idag

Jag har haft fyra underbara veckor. Bästa semestern på länge. Massor av sol, värme, vänner, kärlek, barn och avkoppling. Lagom med resor, aktiviteter, och en dos av spänning och drama.

Nu kommer jobbet, regnet, barnen är hos exet, kärleken som bortblåst, folk är bortresta, lyckliga på annat håll och jag känner mig åter som världens mest ensamma och olyckliga människa.

Idag fick jag veta att:
- barnen träffat henne under veckan som varit
- att exet ska köpa segelbåt (med henne)

Idag ryckte jag undan mattan helt för historien med mannen jag tänkte dela resten av mitt liv med. Det blev två dejter.

Idag sitter jag ensam i en lägenhet som mörknar, klarar inte av att äta, ta mig ut och göra nåt bra, eller ens att ta emot den hjälp jag egentligen vill ha och behöver.

Idag har jag har köpt mig några böcker:
"När jag fyller 40 ska jag vara snygg, rik, lycklig (och yngre)."
"Dyngkåt och hur helig som helst"
"Det du önskar kan du få"
och slutligen, den ultimata guiden för resten av livet:
"Tärningsspelaren". Jag menar, att försöka tänka eller känna sig fram i livet verkar ju funka sådär. Det blir säkert bättre output om jag låter tärningen bestämma.


Ja, om ni ursäktar, jag är bitter, ledsen, cynisk och jävligt förbannad. Utåt och inåt.

Viktigt meddelande

Vill för övrigt passa på att hälsa från Blogger att han glömt sitt lösenord till bloggverktyget, och att han tackar för den tid som varit...

:-)

Konsekvens

Ja inte var det sanning i allafall.

När man tänker att "det här är för bra för att vara sant" så ska man nog tänka att det också ÄR just så.

FUCK vilken besvikelse.

Har ju vart med om värre...

Middag med Blogger

Blogger going pro