Här igen!

Jag är tillbaks!

Jag tänkte börja blogga lite igen. Det var typ två år sen sist, och en hel del har ju hänt... Jag var lite osäker på om jag skulle starta om med helt ny blogg pga att gammalt tungt som ligger här, som jag får massa känslor av att se. Men samtidigt - det är ju jag, och min bakgrund.

Jag stannar kvar här!

Andra sidan?

De 28 dagarna utan honom har gått.
Vår gemensamma avbokade resa är passerad.
Vi har haft ett ordentligt respektfullt debriefingsamtal.
Vi hörs alltmer sällan. Inte så mycket att avhandla?
Han verkar må bättre dessutom.

Kan det vara så att han har släppt mig nu?

Är vi redo att gå vidare?

Dagen efter

Träffade honom igår och hade ett jättebra samtal. Moget, respektfullt och kärleksfullt. Ärligt. Naket. Sant. Rakt. Sårbart. Om varför. Om vad som var. Om hur vi är nu. Och tankar om sen.

Hade inte velat vara utan. Men det gör jätteont idag. Såklart. Smärtan över att se hur fint vi kan ha det tillsammans. Vi skrattade, hade bra samtal och fysisk närhet. Ögon, blickar, ömhet och kärlek. Omtanke. Respekt. Tårar. Kramar.

Den relation vi haft och känslorna i den bekräftades. De var ärliga. Och anledningen att det inte går är tydlig och gripbar. Och även om jag hade hoppats på andra vägar så respekterar jag hans ståndpunkt och tro på lösningar utanför ett oss. Han hade hellre fortsatt också om han trott det var en framkomlig väg.

Båda vill egentligen. Båda saknar. Det smärtar. Men det vill sig inte.

Och. Idag skulle vi åkt till Genève. På vår länge efterlängtade semester.
Jag behöver nog inte uttrycka hur ont det gör att sitta här på jobbet och sakna.

På torsdag

På torsdag börjar jag jobba igen. Det tar emot. Men det är säkert bra att återgå till vardagen.

På torsdag skulle jag egentligen haft semester. Och åkt på kärleksweekend med min älskade. Min födelsedagspresent. Den finaste jag fått. Resan var betald och klar för tre månader sen, och nu har han försökt boka av och få pengarna tillbaks, oklart om det lyckats. Jag hade gärna nyttjat biljetterna ändå. De är ju betalda. Tillsammans, ensam eller med nån annan. Det var ju min present. Hade tyckt han kunnat fråga. Men han hade redan kontaktat resebyrån när vi berörde ämnet första gången efter separationen.


På fredag har det för övrigt gått 28 dagar. Utan honom.

Kommer det sluta göra ont hela tiden då?

Jag tycker fortfarande att han ska skärpa sig och komma tillbaks. Men det verkar inte görbart. Varken det ena eller andra.

Jag försöker gå vidare.

Fem steg tillbaks

Det hjälps inte.
All kontakt oavsett hur hemsk eller elak den må vara får mig att vilja hålla fast ihonom och inte släppa taget.
Så mycket älskar jag honom.

Så han lyckas i sina föresatser. Får mig att halka tillbaka i mina framsteg så att det ska kännas lite bättre för honom.

Nu kan jag återigen inte tänka på nåt annat än honom. På det obehagliga och tragiska som utspelat sig de senaste timmarna. Men också på det fina som han kastar bort.

Kära O. 
Om du inte vill leva med mig, ha det liv vi hoppades på och arbetade för tillsammans, låt mig då få gå vidare och läka. 

Nej!

Han tycker det är orättvist att jag fixar det här bättre än han gör. Som han tror att jag gör.

Så han vill göra mig illa.

Han skickar bilder till mig som han vet får mig att må dåligt.

Han tog inte ansvar nog inom relationen. Och nu tar han inte ansvar ens för att han gjort slut. Nej han ska in med kniven igen och igen och få mig att blöda.

För han vill få ett försprång. Till vaddå? Undrar jag. Till nåt han inte ens vet vad det är.

Idag tog jag bort honom på Facebook. Kan tyckas tramsigt att det blir en grej. Men jag kan inte ha det fönstret mot honom öppet.

Han hittar anledningar att såra mig.

Det får han inte.

Det var ju vi. Liksom. Fan.

Varje gång jag öppnar facebook tittar jag in lite på hans sida. Har han skrivit nåt nytt?
Varje gång ser jag hans ansikte och ser MIN O.

Ibland bläddrar jag bland fotona. Ser dem jag tagit.
Leendet. Blicken.
Vet känslan bakom. Vet att jag sitter en halvmeter ifrån.
Känner doften. Vet exakt hur hans fingrar känns. Formen på hans huvud. Huden.
Gråter lite.

Ringer inte.

Önskar att han hörde av sig.

Men

...skit vad jag saknar honom. Hoppas ibland på mirakel.

En bra sak # 5

Jag har det fantastiskt med barnen, och är ärlig med dem, pratar och har en öppen kanal. Jag är en rätt bra mamma fasen!

En bra sak # 4

Jag följer listan jätteduktigt!

Det går att sticka!

En bra sak # 3

När jag satsar är jag All In.

En bra sak # 2

Jag kan skratta mitt i det jobbiga!

Duktig flicka

Jag har inte gråtit än. Idag.
Jag är ute och fikar.
Försöker.
Har faktiskt kommit på mig själv att inte ha tänkt på honom i säkert en timme.
Tänker få lite sol på näsan. Köpa garn. Promenera.
Det är inte kul.
Men det går.

En bra sak om mig

#1 Jag försöker!