En resa utanför bekvämlighetszonen

Alltså, en helt ny grej för mig att bara säga "okej" och följa med på utlandstrip helt spontant. Alltså, helt nytt för mig att inte vara den som fixar, bokar och planerar. Jag bara följer med. Alltså, helt nytt för mig att inte ta med mig allt man kan tänkas behöva. Har bara packat underkläder, en t-shirt, en tunn klänning, en tunn blus, lite småkrafs som tandborste, solkräm, mobil, kreditkort, pass och boardingcard. I princip inget mer. Jo, sovsäck. Och helt nytt för mig att åka med en så ny bekantskap. Som jag inte vet så mycket om, men har fått ett gott intryck av.

Skönt oplanerad. Skönt ohämmad. Kliver rejält ur min bekvämlighetszon, men med viss förtjusning. Sånt här som jag drömmer om att våga och kunna göra.

Men jag gör det inte utan motstånd. Inom mig brusar det av funderingar, tänk om, och vad händer i fall, och har jag glömt, och och och... magen slår knut på sig. Men jag andas. Ler. Och gör det.

Fick just veta att när vi kommer fram till Alicante i natt ska vi uppsöka ett moriskt te-hus som har nattöppet. Nåt mer vet jag inte.

Får se hur mycket jag kan blogga. Blir nog dåligt med den varan kan jag tro.

OMG!

Jag kommer alltså missa bröllopet i helgen! Hur ska det gå?

Har universum lyssnat eller?

Jo, jag har ju bett universum om att bli bjuden på en spontanresa den här helgen. Specifikt faktiskt, just sagt vilka datum. Man måste ju vara specifik när man vet vad man vill.

Och idag kom inbjudan (och nej, han visste inte om min önskan). Min nya kompis/granne/familjemedlem, den spontana och kärleksfulla typen, som tyckte jag skulle hänga på. Fredag till söndag, på resa till Spanien. Flyg till Alicante, bila längs med kusten upp till Barcelona, sova i sovsäck på stranden typ, eller i bilen, äta lite god mat, vara helt oplanerade. Hem på söndag kväll.

Kan nog bli att jag tackar JA. Om jag har ett giltigt pass...

Som vanligt

Har just hängt med exet hela förmiddagen. Frukostfika, utvecklingssamtal för lilla, cykelfix, skoshopping och lunch. Och det känns bara så bra och naturligt. Avslappnat och okomplicerat. Skratt, igenkänning och förståelse. På sätt och vis som allting var exakt som förr. Fast att vi ändå ÄR helt i det nya, utan att det gör ont. Konstigt att det inte är mer konstigt.

Lunch?

Kan man ragga en lunch/fikadejt för eftermiddagen på det här sättet? (Default City såklart)

But why?

Varför hade jag besökarrekord igår på min blogg? Mesta på hela senaste månaden. Fantastiska 42 unika! Hajjar ni?? Nästan värt ett pris!

Ibland fattar jag varför. Man är runt och kommenterar och lämnar spår efter sig. Eller lägger upp femton inlägg på en och samma dag. Men i går?

Varför besökte du min blogg? Och hur hamnade du här?

Min dotter. Japp.

Garvade läppen av mig. Exakt så! Fast lite färre ord och mer förnekelse kanske... Tack Parkis :-)

Det var inte jag!

Varje gång jag vänder ryggen till pågår det nånting lurt. Och varje gång förnekas det. Ingen gång lyssnas det. Aldrig lärs det om. Mammas ord struntas konsekvent i.

Det handlar om min femåring.

Hon tar alla chanser. Ingen ska försittas. Och aldrig aldrig aldrig tvättas några händer, eller kan hon gå och lägga sig eller gå upp utan att jag ska behöva tjata tjata och åter tjata.

Det ska ritas på väggar, golv eller möbler.
Det ska spolas vatten över hela badrummet.
Det ska rotas i mammas lådor med smink och smycken.
Det ska tas sönder, slarvas bort, användas upp, klippas sönder, sopas under mattan, gömmas bakom, skyllas ifrån. Det ska till att bli bråk och skrik, förnekelse och smäll i dörrar varje dag. Det ska rymmas, brytas mot tidigare överenskommelser och provoceras till skrik. Får hon ett nej ska det skrikas. Får hon inte ett ja lägger hon sig under sängen och ylar tills hon i bästa fall får. Allting är orättvist, och jag får aldrig en chans att förklara eller rätta till innan stormen är i full gång.

Jag står handfallen.
Jag blir utmattad.
Jag blir tre år själv.
Jag skriker och bråkar tillbaka.
Jag undrar hur det ska bli när hon blir tonåring!

Men hon är uppfinningsrik, hon tar alla chanser, hon rättar sig inte i ledet, hon är nyfiken och hon har ingen respekt för auktoriteter. Hon kommer kunna gå hur långt som helst, och förmodligen har roligt på vägen... Men jag som mamma.... kommer få många sömnlösa nätter. Koppel och GPS-sändare? Hur gör man??

Men hur mycket bråk det än blir vissa dagar så kryper vi alltid ner tillsammans, gosar och kramar, läser, pussas, visar att vi älskar varandra, säger förlåt och försöker lära oss.

Samtal pågår

Idag har jag fixat med massa saker som legat. Skönt när man kan stryka saker på den mentala att-göra-listan.
Allt tar just nu enormt med kraft och resurser för mig att fixa med. Men det känns skönt när det är gjort.

Idag fick jag också hänga med min son hela eftermiddagen, eftersom det visst inte var några kompisar på fritids. Vi har haft trevligt, och vi har också pratat lite om det vi går igenom. Krafsat lite på ytan bara, så mycket som han har behov av och klarar av. Men jag vill bara visa att jag finns här och lyssnar. Och förklara lite hur det känns för mig. Jag tror att han funderar, även om han inte verkar så brydd just i stunden. Men därinne tror jag det fortsätter. Och jag hoppas att han fortsätter komma till mig när han funderar vidare. Samtal pågår liksom.

Även ett annat samtal öppnades upp idag igen. Eller, jag hoppas i alla fall det. Jag fick ett livstecken som jag saknat. Och det gladde mig. Även om jag förstår att allt inte är helt lätt i andra änden. Oavsett vad som händer och sker nu så vill jag att DU ska veta att du är viktig! För många. Och här finns alltid en som vill väl!

Och på fredag ska jag träffa en läkare igen. En annan. För inom företagshälsovården är det slut på samtal. Får inga fler. Och jag behöver! Så det blir till att vittja primärvården dårå. Och se vad den kan gå för. Heja heja! Så hopp om flera samtal.

Och till kvällen kommer JU hit och äter. Måndagstradition, sen många veckor tillbaka nu. Och då lär det bli samtal! Och förhoppningsvis skratt. För oavsett dagsform så skrattar vi alltid. Ibland emellan tårar och kramar. Men det har nog aldrig hänt att vi träffats ens tio minuter utan skratt. Det är nog en av de bästa kvalitéerna i vår relation. (Av mååånga såklart.)


Men, det här med "stör ej" kan vi redigera bort, för jag vill bli störd! Kom och stör bara! Stövla på in i mitt liv, in i mina samtal. Det gör inget, blir bara mer levande då!

Det kom ett brev

Ett handskrivet sådant. Sju A4-sidor långt. I mitt brevfack utanför dörren. Klockan ett på natten.
Från en lite annorlunda ny bekantskap.

"Jag blev lite orolig i själen av vår kväll..."

"Om någon av oss sjunker för djupt så drabbar det oss alla"

"Varför tar vi inte hand om oss själva bättre än såhär? Vi lever ju nu och här..."

"Vi måste öppna våra dörrar och hjärtan, agera med god avsikt mot varandra, kämpa för vår egen och varandras lycka!"

"Alla kan göra något, det är bara detta något som också är så viktigt, kanske är det att på djupet lyssna, att ge kärleksfull beröring, att delge sina uppriktiga känslor, att åsidosätta våra egna upplevda behov, förändra vår syn på det egna lidandet osv".

Många varma ord. Många tankar att ta med sig och jobba vidare med. En sann (och ny) vän, granne och "familjemedlem".

Tacksam och rörd...

Och... så har jag köpt nya snygga trosor och en mikro idag.
Då kan man väl säga att jag har täckt in hela spektrat?

Exakt så här

...är det:

http://vardagsgladje.wordpress.com/2010/06/12/manniska-sokes/

Bra blogg för övrigt!

Det var en gång

Och 
jag vill bara komma hem.

Men var är hem?

Last call

Closing time and there you are
Beat in turns. I’m off.
I couldn’t run, count blows while I’m down
I couldn’t run.

I felt your touch
Been missing for weeks now
Somethings that are so very hard to grasp

And you are gone
Your voice died in silence
Somethings that are so very hard to

Closing time, I’ll leave for you
Screams that reached the shore
I could run, count blows while I’m down
I couldn’t run.

I felt your touch
Been missing for weeks now
Somethings that are so very hard to grasp

And you are gone
Your voice died in silence
Somethings that are so very hard to

If I could change you know I would
Reaching back through time
I’d risk it all
I’d save you somehow
Like you saved me

I felt your touch
Been missing for years now
Somethings that are so very hard to grasp
And you are gone
Your voice died in silence
Old memories come back to haunt me still

Alltså det finns folk som säger sånthär på riktigt!

"du var vacker
dig skulle ja vilja skämma bort
jag skulle inte ens låta dina fina fötter nudda marken
du skulle få gå på rosor"

Obs! raggningsreplik på Happy Pancake...