Salt

Jag inser nu att det nog var lite drygt två månader sen jag grät sist.

Det känns ju bra.

Utför

Och där gick luften ur totalt.
Vill citera JU.

This show is taped before a live studio audience

Något som är väldigt speciellt med att lägga ut sitt känsloliv på bloggen är att det blir en running commentary till det som händer i ens liv. Inför publik. Man är inte färdig med en tanke, en känsla, har inte fattat vad som händer, hunnit reagera, tänka efter, analysera, landa i det som händer.

Man lägger ut sig naken på bloggen. Visar hur bra och hur illa det går, hur man är orolig, har ångest, ångrar, faller och slår sig illa. Visar också en kärlek, vänskap, tillgivenhet, upprymdhet och sprudlande glädje. Emellanåt.

Det som händer här är jag. I möjligaste mån oredigerat. 
Och det är väl en del av poängen med det. Samtidigt.

Just nu är jag:
- lite ledsen
- hoppas att jag inte är missförstådd och har sabbat en bra relation
- förvirrad över vad jag vill i det mesta
- upprymd över saker som ska ske senare i veckan
- fylld av ångest över jobbet
- otillräcklig

Ja några av er fattar såklart en del av vad det är som händer. Och ni har förmodligen rätt.

Det ligger inga små vita katthår på min soffa...

Betyder det att jag jag städat för bra?

Hur ska man fira det...?

Inser att det till helgen är exakt ett år sen de träffades första gången. Ett år sen kvällen jag förde dem samman. Min exman och kvinnan han lämnade mig för. Fast vad det innebar fattade jag ju först månader senare. Det var en galen kväll, och det hände många märkliga saker. Konstiga möten. Allt och alla på en gång. Och fullmåne.

Och efter det var sig ingenting likt.
Det var då han förlorade viljan att försöka, som han aldrig mer glittrade när han såg på mig, som han slutade älska mig, började gå bakom min rygg, då lögnerna tog över, trängde sig in mellan oss och skadade.

Det var väl det enda sättet han kunde göra det på. Att lämna det som för honom kändes omöjligt. Att hitta vägen inom sig själv, att följa sin egen magkänsla - det fixade han inte. Han behövde draghjälp av en annan. Och det var då det hände.

Det var inte det enda som avgjorde. Det var inte det enda som förde oss bort från varandra. Men den slutgiltiga i en lång rad av händelser.

Jag måste nog göra slut.

Det här går inget vidare.

Det känns som att jag måste skilja mig från jobbet och börja om på ny kula. Vi har liksom tappat passionen för varandra. Sitter och tittar på varandra med frukostmackan i handen och undrar om det liksom inte blir mer än såhär. Det finns liksom ingen gnista kvar. Ingen energi.

Vi har provat att gå ut tillsammans, åka på resor, ha fester. Samtala. Förändra. Och vi har testat terapi, men jag känner att jobbet liksom inte bidrar så mycket till att en förändring ska ske. Kanske inte jag heller förresten. Och jag ska kanske vänstra lite i veckan... (shhh... säg inget till jobbet).

Jag trodde nog från början att det här liksom kunde vara den stora kärleken. Vi passade så bra för varandra. Men redan efter nån månad började varningsklockorna klämta. Men jag har tänkt att det kanske blir bättre.

Jag får väl göra som jag förstått att man ska göra dårå. Fundera i ensamhet i några månader, vänstra lite, inte prata om det med jobbet, och sen bara dumpa via chat eller sms. Kanske mail om jag vill anstränga mig lite extra.

 

Så. Trött.

Kom i säng alldeles för sent. Och innan jag somnat hade två barn krupit ner i sängen.
Varmt och mysigt? Ja.
Men kan jag sova? Nej.
Och halv sex vaknade lilla och skulle gå upp. Sen somnade hon om, och gick knappt att väcka vid sju.
Och jag då. Sitter på jobbet och vet inte var jag ska börja.

Det här gick ju inget vidare.

Gör om. Gör rätt.

Och för övrigt

På östfronten intet nytt.

Barfotabarn

Tittar på mina härliga busiga ungar som med rufsigt hår och smutsiga kinder springer barfota i sanden, klättrar som små apor, skrattar och njuter i värmen.

Och känner att nånting jag gjort i alla fall blivit riktigt bra.

Tröttfull

Och nu är jag så trött så jag är som full. Fast inte alls full. Alls. Bara som.

Kvällsrapport

Har roat tioåriga sonen med att sjunga vaggvisor och citera pekböcker han minns. 
Han garvade lungorna ur sig.

Sen har jag svurit över fega män som lämnar via SMS. 


Och nu dricker jag lite vin. 

Har tråkigt och för lite att göra!

Ber om ursäkt för överdrivet spammande, messande, pokande, mailande och kommenterande... Jag är instängd med sjukt barn och det är lååångsamt.

Nu blir det snart ett bad, och senare kanske ett glas vin.

Truth or dare?

Så vem vågar komma hem till en som har en (förhoppningsvis nu tillfrisknad men ändå) kräksjuk unge?
Vin? Fika? Middag? Film??

Blir väl till att sitta hemma hela helgen och vara paria.

Så ge mig en sanning i stället, om du inte vågar!

Hur många grader?

Jag är inte ett dugg förvånad. Vi lever i en väldigt liten värld...
Av er bloggare/läsare som jag kommit i kontakt med även utanför bloggen visar det sig att

- en är polare med två av mitt ex bästa vänner
- en jobbat ihop med en av mitt ex gamla bandmedlemmar
- en jobbat ihop med mitt ex och har ett gäng gemensamma bekanta med mig
- en jobbar ihop med en av mina gamla pluggkamrater och känner en gammal kollega också
- och jag har jag träffat och festat ihop med exet till en av er, plus har några gemensamma vänner

Så... anonym va..? Not so much.

Å andra sidan har jag bara three degrees till Påven och two degrees till Dalai lama.
Så inte så överraskad...


Six degrees... ja det är väl ingen som inte vet vad jag pratar om?