Yatzy?

Jag tänker att jag förhåller mig på ett lagom lättsamt sätt till den här personen som klivit in i min vardag. Inga definitioner, inget lovat, bara det trevliga, skojiga, mysiga, utan krav, villkor och förpliktelser. Men hur länge kan man ha det så utan att beröra ämnet? Om så ändå bara för att konstatera att man är på samma nivå? Och hur säger man att jag är nöjd såhär lite lagom utan att det känns som ett avvisande? Och hur ställer man frågan utan att verka som att man VILL nåt mer? Och hur kan det bli så att man TROTS att man är nöjd som det är ÄNDÅ tycker det känns jobbigt när den andre bekräftar att det inte finns något djupare i åtanke? Varför känner man sig då ändå en smula avvisad?

Dom säger att jag borde spela spelet. Dvs kliva tillbaks ett steg för att få honom att visa sig. Se om han saknar, längtar, vill nåt mer. Jag har väl ändå inget att förlora på det??

Jo, jag trivs ju som det är... just nu. Såhär. Kan man inte få ha det så? Det enda är att jag skulle vilja pejla att vi är på samma nivå. Kunna beröra ämnet. Att det inte blir tabu.

Och jag gillar ju inte det där spelet heller. Jag är hellre rak och ärlig.
Men jag inser gång efter annan att jag nog förlorar på det. Tyvärr... För att kunna vinna behöver man alltså spela...

Hmm... Kan nån lära mig??